Lördag 2 februari 2019
När jag läste att det kunde vara lite svalt på morgnarna så trodde jag
inte att det handlade om sju grader. Nej, jag föreställde mig att vi
skulle åka till Taj Mahal, att solen skulle titta fram och att det skulle
bli en sådan där finfin bild som den där med Prinsessan Diana. Den där
himlen är blå och speglar sig i vattendammarna. Visst, det var lite
dimmigt när vi gick igenom porten efter noggrann visitering och genom-
lysning av väskan (listan på vad man inte får ta med sig in på det här
området är längre än den som förbjuder saker i handbagaget på flyget
– hit in får man av någon märklig anledning inte ens ta med sig en bok).
Men nej. Solen tittade inte fram. Himlen blev inte magiskt blå. Och
vi såg faktiskt inte ens Taj Mahal. Hade vi kommit rätt? Det skulle ju
ligga här på andra sidan porten …
Till slut började mausoleet att framträda. Och jag frös. Maken som
bara hade shorts och t-shirt frös mer. När vi skulle gå upp på själva
plattan till helgedomen var vi tvungna att ta på oss tossor. Det var
faktiskt inte alls dumt att få dra ett par sådana över sandalerna.
Lite värmde de ju faktiskt. Så de fick sitta kvar.
Jag är imponerad och förvånad över hur
gigantiskt mausoleet är. Jag hade trott att det
kanske skulle vara som Baby Taj. Men Taj Mahal
är flera, flera gånger större. Helt enormt. Och
så ekade det fint inne i själva gravvalvet. Kunde
inte låta bli att testa ett rop.
Till slut var det inte fullt lika dimmigt. Vi kunde
ju se Taj Mahal. Efter att artigt ha väntat på
min tur att få bli förevigad på upphöjningen
mitt framför mausoleet fick jag till slut vara
lite fräck och ta fram armbågarna och tala om
att nu var det faktiskt jag som skulle fotograferat
utan att någon av de andra som trängde sig på
skulle synas i bild. Vi var ju förstås inte ett dugg
ensamma. (Och har glömde förstås att ta av
mig tossorna ;)
Vilken trevlig lunch i det fria! Rena midsommarvädret. Så härligt att
